Framför dig jag blottar min våldtagna själ,
huttrande av den kyla du sprider,
naken, kall och halvt sparkad ihjäl,
i ångestens våndor den sig krampande vrider.

Av min stolthet du druckit var droppe som fanns.
Tvingade mig till steg efter steg,
och tömde mig på liv i din onda dans.
Med blödande fötter jag slutligen teg.

Nu ligger jag här precis som du vill.
Du har fullbordat ditt mentala mord.
En spillra av en själ, av utmattning still,
men jag uppbådar kraft till mina sista ord:

"När mitt hjärta är tyst och min kropp ligger kall,
kanske du dig med ditt verk vill nöja,
men mitt hat för dig evigt brinna skall,
min tankes rygg kan du aldrig böja."