Det var faktiskt lite av en tillfällighet, eller Guds försyn, hade kanske mormor kallat det, att jag sökte upp människorna som lever nära. Du kanske tror att det var för att komma närmare dig. Så var det faktiskt inte. Det var för att komma bort från dig, att bli stark nog att gå vidare.
  "Fel Orsak"
  Jo, jag vet.
  Väl där, dök de mest märkliga tankar upp i min hjärna. Vad skönt det skulle vara att få stanna där, leva där. Att få slippa allt svårt i livet här ute. 
 "Fel Orsak"
  Ja.
  Så tänkte jag att om jag sålde mitt hus så skulle även de få nytta av mig och mina pengar. Min utbildning och erfarenhet passar ju också bra i deras verkasamhet. 
  "Fel Orsak"
  Som om det vore en anställningsintervju. Ett köpekontrakt.
  När hon satt där och berättade om hur Herren höll henne i sin hand, och älskade just henne, så kunde jag så väl förstå det. Att älska henne kunde inte vara så svårt. Hur jag än försökte kunde jag inte byta ut henne till mig i den där handen.
 "Fel Orsak"
  Hon fanns där för mig just då, inte för sin egen skull.
  Du sa till mig att jag älskar mig själv mer än honom. Och jag visste att det var sant på något sätt. Att hindret jag satt upp inte är något annat än mitt eget ego.
 "Fel Orsak"
  Så många gånger har jag undrat vad jag skulle kunna ge till dig. Men det finns inget som jag har som du vill ha. Jag har tänkt att om jag bara får kräla på marken vid dina fötter...
 "Fel Orsak"
  Nu ligger jag här på golvet i fosterställning, gråter. Jag gråter ut alla mina tårar känner tomheten inta min varelse. Jag hoppas att jag nästa gång kan fylla den med rätt orsak. Med den äkta kärleken, som bor i alltet.