Minns Du första gången
mötet mellan oss två
I gläntan – och fågelsången
Som hördes just då

Din blick mötte min
Känslan som var
Jag var plötsligt bara Din
Vi blev ett par

Vi gick alltid hand i hand
Likt nykära
Vi hade knutit orubbliga kärleksband
Jag trodde att inget på dem kunde tära

Vi vigdes i kyrkan
Sommaren därpå
Min kärlek till DIG, i otrolig dyrkan
och den var i sin fullaste blomning då

Gemensamt fick vi en dotter
Hon var en gåva till oss
Hon var en av livets mäktiga vinstlotter
och vi var så otroligt lyckliga, förstås

Vi följde hennes utveckling varenda dag,
Och snart så kröp hon, vilket liv!
Sen gick det så fort, det tyckte jag
För en dag, så tog hon sina första kliv

Vi jobbade och slet och hjälptes åt
Och var fortfarande lyckliga i vår dag
Visst var det lite gnäll och diskussion och gråt
Men det gick fort över, för vi var ju ett lyckligt lag

Som kom den stunden i mitt liv, då allt rasade samman
Du kom fram till mig en dag, när barnet låg och vilade
Och berättade för mig, att hon träffat en annan
Du hade svikit mig, och i min hjärna tankarna ilade

Du sa att den mannen varit Din älskare i drygt ett år,
Jag trodde inte min öron, jag blev så stum
Jag minns att nerför mina kinder, så trillade mången tår
Allt kändes så ogripbart, och jag kände mig så dum

Allting som vi tillsammans byggt upp, revs på en sekund isär
Jag fick en overklighetskänsla och kunde inte tänka klart
Allting färgades grått, jag genomlevde en kärlekens misär
Allt blev kaos, allt som nyss varit så underbart

Åren som följde, var vemodets och saknadens tid
Men ljuspunkten i allt var vår flicka
Du gick till den andra, jag kände ingen frid
Nu kan jag bara bakåt till de fina minnena blicka

Men man ska ju gå framåt, och inte vända sig om,
Glömma det jobbiga som varit
Och minnas lyckan och kärleken som en gång kom
till oss..... men nu har den lågan falnat..... och kärleken farit




© Ted Örnberg 2008