Min ångest har lindat in mig i oro
Varför kan jag inte få trygghet, få ro
I min kropp pågår plågor av allehanda slag
Men ingenting syns utanpå, där syns bara jag

Mitt puls går i botten och jag svettas kallt
Jag är yr, mår illa, men det är inte allt
Det sliter och drar i hela min kropp
Nu är det dags, snart når paniken sin topp

Jag måste lägga mig ner, men det går ej
Jag måste stiga upp, gå runt, sitta ner, nej
Hur ska jag göra, kan ingen lova
Att jag får vara fri en sekund, kanske få sova

Det går väl inte att sova, när kroppen är i uppror
Man är så trött, att sova är svårare än man tror
Man ligger och tänker och grubblar på sitt liv
till slut stiger man upp, man är hyperaktiv

Jag måste ringa till någon, nej jag orkar inte det
Jag sliter ut jacket, ner med persienn, jag vet
Jag tar ut batteriet ur väckarklockan, så den blir tyst
Jag är överkänslig mot ljud, det får inte höras ett knyst

Hur ska jag göra för att kunna sova en stund
Jag ligger och vrider mig, men ingen John Blund
dyker upp, för han har inte varit här
på jättelänge, så nu är det mycket som tär

En overklighetskänsla drabbar mig,
Är detta på riktigt, eller inbillar jag mig,
Jag tappar ibland mitt minne, och glömmer
Vad var det jag pratade om nyss, jag kanske drömmer

Varför tittar hon eller han på mig,
Det måste ju synas, han skrattar åt mig
Hon viskar något om mig i hans öra
Vad har de här människorna med mig att göra

Hur ska jag komma ut ur denna kris
Jag vet inte själv, och ingen tar notis
Om mig när jag pratar med folk som jag mött,
Nu blir jag så ledsen, jag känner mig trött

Ska jag gå så här jämt, vad har jag för val
Ska jag aldrig bli fri från ångestens kval
Finns det ingen lösning på detta dilemma
Eller måste jag alltid gå, och vara rädd, här hemma…..?




© Ted Örnberg 2008