Det var minusgrader. Det föll vitt guld i den glasklara decembernatten. Den vita dimman från min mun tonades ut i den iskalla luften. Jag kollar ner på mina skor som är dränkta av snö. Är omringad av ständig tystnad. Med en tom blick kollar jag upp igen. Där stog du, dig som jag inte hade sett på ett år i den svarta natten. Det var iskallt, med långsamma steg vandrade du mot mig igenom dom fallande snöflingorna. Ju närmre du kom dessto svårare gick det att andas. När du var någon meter ifrån slöt jag ögonen. Med dina varma läppar mot mitt öra hör jag dig säga med en viskande och ekande röst: -Jag älskar dig... Fick ett lätt leende på läpparna och med en lättnad känsla öppnade jag ögonen. Allt var borta, det va alldeles tomt. Du var försvunnen. Du var inte där. Du fanns inte. Det enda jag såg var min egen skugga från den skinande fullmånen. Jag som hade hoppats. jag önskade för mycket.. Jag önskade för mycket......

Med en tår rinnandes längs min kind vände jag ryggen mot där jag tyckte du stod. Med tunga steg går jag tillbaka där jag kom ifrån. Kollade över högeraxeln för att se efter en extra gång om du inte stod där men det enda som jag såg snön som föll. Snön började gå över till regn. Jag gick släpandes hem igen, tankarna brände bort allt hopp, alla drömmar. Jag visste inte längre vad som var sanning, vad som var lögn. Allt var bara en och samma röra. Jag började jogga den riktningen jag följde med tårar i ögonvrårna. Av panik för allt som stod stilla, allt som inte rörde sig ett smack, för den reklamaffischen som hade suttit på samma plats i flera år, för den gamla damen som satt på den gamla vanliga bänken som läste nyheterna från 1992 så började jag springa allt var mina ben kunde. Luften gjorde att jag frös mera än vad jag redan gjorde. Jag sprang undan flykt från mitt förflutna. Jag sprang till benen vek sig. Jag föll ner på knäna men försökte resa mig igen men benen orkade inte en meter till. Jag satt där, på den tomma gatan där inte en männsika syntes till. Det enda till sällskap jag hade var råttor som hade hittat gårdagens sopor.

Deprimerad av allt mörker och all ensamhet så skrek jag allt vad min röst höll, Skriket gick efter ett tag över till gråt. Jag satt där på mina skavande knän och grät, gråtandet ekade ner längs hela gatan. Jag sänkte mitt huvud och lade det mot asfaltens blöta grus. Jag hoppade senare till, jag kände en hand mot min axel. Helt utan hopp, helt utan glädje så kollade jag långsamt upp mot där jag kände beröringen. Allt var suddigt, jag såg bara konturerna på någon person. Det var tårarna på ögonhinnan som hindrande min syn. Jag blinkade till för att dom falla. Nu såg jag tydligare. Jag hade rätt, det var någon som stod där. Det var du.. Jag tvivlade i början efter det som hade hänt innan, jag nästan ignorerade dig.. Du tog min hand och reste mig upp från marken. Du såg mig i ögonen. Smekte min kind och dina läppar kom med tiden allt närmare mina. Till slut nuddade dina läppar mina. Du kysste mig.. Efter det log du mot mig med den leendet som jag blev förälskad i första minuten jag såg dig.. Du viskade: - Jag är här nu, jag är din. Det här är verkligt.. Dagen därpå gick jag ner för den gatan där jag varit kvällen innan.. Jag fick syn på en reklamaffisch som jag aldrig hade sett innan. Längre ner på gatan fick jag syn på den gamla tanten sittandes på en helt annan bänk och läste nyheterna från idag.. Med ett litet leende försatte jag gå ner till gatans slut..