Du varsamma oskuld i människans sinne,
Du rodnande blygsel på aftonens sky,
Du dukade bordet med finaste linne
Men se hur det står i min dy.

Du aktar din skjorta från fläckar i parken
Och tvättar ditt fat i en blänkande bäck
Men här i mitt djup är det dunkelt på marken
Och forsen, en slukande säck.

Min hud är som barken på grenarna vreda,
Min sång är den tystnad som fåglarna skyr,
Som fötter står klipporna hårda av leda;
Du lever nog bäst om du flyr.

Där vargarna river sin brånad på vinden
Och suckar från uven ger höstlöven färg,
Där har jag min boning av kvistar från linden
Där finner man milarens berg.

Jag reser mitt allvar där färjkarlen sitter,
Jag vandrar i stormen där vågorna slå,
Jag finner min frid under stjärnornas glitter,
Så hur kan du skrämma mig så?