Va? sa du, men jag bara fortsatte att stirra.
Fastfrusen. Som att det hade hunnit bli vinter
på en sekund,
och jag inte hunnit flytta mig från vattenpölen
innan den frös.
Vinden fick din kappa
att vända sig,
och mina ögon att tåras.
Du tog ett steg närmare,
stod så nära
att jag kunde känna din doft,
när du försiktigt placerade en hand i min nacke.
Du stod där i några sekunder,
det blev aldrig mer,
och när vinden vände,
vände
du
med
den.
Isen var kvar.