Jag tror det börjar bli känslosamt.
Att det kanske har blivit en början,
men en början på vad?
Inget är sagt och inget är osagt.
Men är jag verkligen redo på svaret?
Vill jag veta om det är känslor som blommar,
eller om det är närhet som längtar.

Om det är varken ut eller in,
att det bara är själva behovet?
Ärligt, jag vet inte.
Vilket skrämmer mig.

Du kysser mig,
med ömhet i ögonen så tittar du på mig.
Är det något du vill säga,
och håller det som jag tillbaka?
Fast vad vill jag säga egentligen?
Någon har satt galler för mina tankar.
Det här är ju egentligen positiva saker,
som t.ex. att du kysste mig framför dina systrar.
Det borde man tolka som att du visar något.
Men inte jag.
Jag blir förvirrad.
Rädd.
Men då försöker jag att skärpa mig.
Att för fan ta tag i mig själv.

Jag är inte van med att det ska gå till såhär.
Och det är inte lätt.
Men då är frågan,
vågar jag ta den konversationen.
Att våga fråga
- Vad är du & jag?