Vi lekte med varandra,
om vem som kunde hålla sig längst.
Jag som alltid fick dig att nästan dö av längtan.
När du inte fick ta på mig,
gud din blick som uttryckte så mycket lust.
Du retades alltid genom att sätta dig framför mig, på knä
och sakta dra dina fingrar över mina lår.
Det kittlades så jag nästan dog,
men vi lekte ju.
Man höll sin goda min, för att inte förlora.
Jag började alltid med att dra mina fingar i ditt hår.
Och kyssa dig på ögonlocket.
Du skrattade alltid men sa: Det är så mysigt, fast det går inte att förklara.

Nej det går inte att förklara helheten med oss.
vi är som ett.
Helt galna.
Men vi gillar det.

Som när jag drar mina fingrar långsamt över din midja,
vid en viss punkt så rycker du till,
din mage dras atomatiskt in.
Som när du alltid la dig över mig och bara kollade på mig.

Vissa stunder som känns allt för långt borta.

Dom här små obetydliga stundera,
dom har satt sina spår.
För andra så tänker ni säkert,
vad är det som är så speciellt.
Men att inte kunna förklara, man bli bara glad.
Och för mig är det mycket värt.

Alltid på radion i bilen, ballader.
Vi slog nästan sönder radion varenda gång.
Tills vi satte i en skiva och hela spelaren började i stället brinna.
Eller som när vi halkade i duschen,
draperiet, schampot och alla saker bara flög,
min mage dog av mjöklsyra, för allt skratt.
Ja, skratt har det blivit mycket med åren.
Du och jag är historia, men det finns små
obetydliga stunder, men ack så underbara.