Det är inte dina läppar som kysser mig,
inte din famn som håller om mig.
Inte är det heller din hand som vilar på min mage.
Leendet är inte ditt, skrattet är inte ditt.
Du är inte han, han är inte dig.
Skrattar inte åt dåliga skämt, och det är inte på samma nivå.
Verkligen inte du som ligger vid min sida.
Han kan jag inte ringa mitt i natten,
och bara prata om allt och inget.
Jag kan ringa till dig när som,
och samtalet pågår i timmar.
Spelar inte roll vilken tid på dygnet det är.
Han får mig inte att skratta som dig,
det är inte han som får mig att pirra i magen, än.
Orkar jag vänta,
på han eller dig.
Det är inte din kropp emot min,
inte din lena hud.
Det är inte dina ögon som kollar sådär ömt mot mig.
Saknar våra uttryck, som han aldrig skulle förstå.
Kanske längre fram i tiden,
men frågan är när.
Och den stora frågan är om man kan uppleva det med han.
När jag vet hur det var med dig.
Tänk om det blir bättre, eller sämre,
det vet man inte. .
Nervös för att såra, men han är ju inte du.
Men vad trodde jag då.
Han är fortfarande på en ung mans nivå,
kanske just därför, jag inte han kan förstå.