Aldrig har väl en novembernatt varit så vacker och så varm,
aldrig har väl den silverstänkta mångatan hållt havet så nära sin barm.

Bleka minnen av en flört från förr,
knackar på mina sinnens dörr.

Med långsamma steg, vandrar jag på nostalgins gata ner,
blickar ut på piren där vi satt, och på Othello...jag minns och jag ler.

Att den svarta natten och syrsornas sång,
alltid får mig att längta efter att än en gång,

få uppleva romantik och flört,
om än så bara lite förstrött.

Jag vet att du finns där ute, du som matchar min själ,
och när tiden är rätt, det vet jag så väl,

kommer våra vägar äntligen att korsa varann,
och vår kärlek bli så stark som bara den kan.

Men aldrig förr har du känts så långt borta ifrån mig,
mitt hjärta undrar, dröjer det långt tid innan jag får finna dig.