Så ligger jag här bland höstlöven. Lite kallt om fingrarna. Det verkar som om ett nytt regn hänger precis ovanför trädtopparna. Fukten sugs in och jag känner mig så kall i novemberkylan.

Värst var det inatt. Då kom alla de där mörka tankarna som följer med skymningsljuset. Det var precis då när gatlyktan blinkade till några gånger och sedan dog. Då var jag ledsen så bara i in i skinnet.

Jag borde ha gjort mer väsen av mig när du tappade bort mig. Kanske skulle jag ha haft ett sådant där gummiband så vi inte kunnat tappa bort varandra, men jag vet, du gillar inte de där banden. Det man vill ha tappar man inte bort, sa du en gång.

Nu när jag är helt ensam och inte har någon hand att ha i min, undrar jag... Har du glömt mig? Är du lika kall och ensam som jag? Eller är det så att du aldrig behövt mig? Ja, då när jag tänker så känner jag mig som en vante som du slängt med.