trasiga själar
som aldrig hittat hem
alltid detta sökande
undrar vem som är vem
jag möter dem var dag
utmed den väg jag går
de tonas ut i mängden
allt jag ser är deras sår
jag känner smärtan
som de bär i sina bröst
hör tysta gråt runt omkring mig
önskar jag kunde ge tröst
men så suddas allt ut i en hast
ser bara ansikten dra förbi
jag undrar vem det var jag kände av
önskar jag kunde bli fri
för jag blir rädd i samma stund
är alla dem med vilka jag sammanstöter
enbart reflektioner i en spegelbild
kanske är det bara mig själv jag möter
jag blundar och skakar till
känner hur sorgen griper tag
undrar om dessa känslor kommer lämna mig
kommer jag någonsin hitta mitt sanna jag