jag får kramas med ensamheten
och låtsas att den har armar
för din famn är upptagen nu
och jag är damm brevid henne

jag blir patetiskt i din närhet
nånting dyker upp som legat under ytan
och förstört allt jag nånsin rört
våra stjärnor haglar och jag ser dig
du kollar på mig och jag ser tankarna
men jag vänder bort och lider
du får inte förstöra mig igen

vardagen har blivit ett frågetecken
när du lämnade mig rörd och förnedrad
jag ligger fortfarande och skakar
och du ser svagheten i mina ögon
låter hjärtat förblöda för lyckan är
krossad av dina smutsiga händer

ni åker hem ikväll
öser kyssar över varandra
bränner historiska kärleksklyschor
och skapar egna

det bränns under ögonlocken
och jag ödslar tid på vakuum

men jag hoppas att hon krossar dig
under misteln

för du förtjänar ingen kyss
när den inte

betyder något