Väntrummets plexiglas
bär krossade drömmar i mosaik,
ett tesserae av känslor

Kanske ser aldrig spegeln mitt anlete
utan blir bärare av tomheten,
en slags infiltration, där jag töms
på innandömet

jag vet inte varför, kanske
var det för att jag trodde att det
räckte med att navigera för att nå fram

men sträckvidden visade sig vara längre än så
inte ens skutan förslår, det behövs åror också,
och vatten.