man kunde se ut över hela staden
från skorstenen där jag simmade ut
som ceris karamelliserad rök

man kunde känna min lukt
man kunde känna min smak
man grumlades något i sin balja och
samvetesdy virvlade upp
från kullerstensgatornas botten
och försvann bort
över korsvirkeshusens ribbor

men

man hörde mig

inte

man kunde gräva bland de uttjatade orden
i sina farföräldrars mjuka och sladdriga
arvsmassa

man kunde utvinna salt och kol
ur deras bäcken
man kunde vända dem ut och in
bara för att upptäcka att baksidan av deras hud
var klädd med orangea storblommiga tapeter

man kunde snöra fast lösnäbbar
över deras lösgommar
och glömma kvar dem i ett
fågelreservat

ingen

märkte

någon skillnad

man kunde kalla dem
farmor lunne och
farfar kiwi och

man kunde se troll gå runt
och frisera mossa på stenar
medan berget mullrade som en mumie
i en dimaryp men
man ville inte se
att fördjupningen var för grund
för att ens räknas som bottenlös

man kunde om man var försiktig
glänta in genom ladugårdsdörren
och se bonden lägga sista penseldraget
på en tidsmaskin
som tog honom till närmaste klockslag
då en nybryggd kanna kaffe
stod på spisen

man kunde
TRÄGÅS TRÄGÅS
få en glimt av en
TRÄGÅS TRÄGÅS

man kunde mätta mammas munnar
och då räknades
båda armhålorna

man kom fram till att
burkvinnan dolde ett kejsarsnitt
under det blonda hårsvallet
och att hennes barn var en kal klippa som reste sig
över ett fradgande hav där en sjöman
förgäves kämpade mot slagvågorna

man kunde om man hade tur
få se hur savannen steg upp ur gallermannens huvud
med lejon, antiloper och giraffer
de där tunna döda träden och
det glesa gula gräset.

man fick inte men
man ville
man skulle inte men
man gjorde
man inledde med att avsluta
man slutförde det
man hade påbörjat
man satte stövlarna i strumporna
och handlade fötterna tvärsigenom
med tårarna runt om
som en oplanetarisk strategi

man kunde minnas det man memorerat
man kunde hälla ut det man tömt
man kunde utnyttja sin kunskap till
okunniga förklaringar kring
orsak och verkan:

vi förundras över blåstrubbel på grund av
opal, lakan och kindsus
detta därför att salladsskålen
kantrade över ordet kapsejsade
putröv och skalfinger är alltså
lika med tapirens mest nasala tankar

för övrigt fastslås: mowgli=mogwai

för övrigt lösslås bryggan över babord
och under: en bitklösögd svankatt

man misstänkte det men
man föreställde sig det aldrig:

dans-sanden och hur någon där
kunde sitta stilla och vara förgiftad oas
bland gulblommande jättesandaler
och ett helt fjärilshov som utförde
tånagelpolerande lapdances och
hur någon kunde undgå bli besatt av dans-anden
för vem vill väl irra runt som en vägsjäl
med damm i mungiporna
när den sista av oss äntligen bestämt sig
för att betrakta rondellen
som en raksträcka?

man kan tänka sig att det man har i fickorna
är viktigare än det
man har på väggen:

mp3-spelaren tankad med gnisslet
från gåtfyllda tåg som saktar in i pantbelånad halvdager
uppväger exempelvis till viss del
att tavelduken som klippts till konfetti
grässtrån
eller böneband
är målad av inkasso
och inte av picasso

man sitter i den trånga kupén
man har lurarna runt halsen
man skapar sin egen ljudmatta
man lägger sig på den
och smeker fransarna
och det är inte morgonvar
utan säd
som tränger ut ur ögonvrårna
och jag misstänker att
man strör ut tropisk strand, att
man hinkar ut kristallklart vatten
över pendeltågsgolvet, att
man halar in solen och vinklar den
genom fönsterrutorna men
man gör det innan jag stiger på
man sätter krokben för min dag
varje vardagsmorgon

05.45