Kunskap
Det finns en gammal sägen
Kanhända är den sann
Den tanken gör mig förlägen
Det var en kvinna och en man

I frihet kärlek och harmoni
De vandrade nakna omkring
Tills ormen en dag lade sig i
Och de fattade ingenting

För frestelsen föll först den ena
Av frukten hon njöt dess kött
I elfte timmen den sena
Han var övertygad, ack så trött

Blygsel överraskade dem båda
Ett fikonlöv snabbt de nu fann
De vågade nakenheten ej längre skåda
Mardrömmen för dem nu var sann

Äpplet förvandlade paret
Deras kunskap var nu ett hot
Ingen har ännu funnit svaret
För att mot detta råda bot

Kanhända äpplet sådde ett frö
Som fick egot inom dem att växa
Där ingen längre delar ett brö
Kan vi lära av det likt en läxa

Visdom
När kunskap går i allians med godhetens hjärta
Då först blir vägen den enda rätta