Det är någonting som rör sig inom mig,
som jag bedövar med min frånvaro.

Jag rymmer tidvis från nuet och känslorna
för att slippa ta itu.

Längtan är stor, tills jag tar mig tid att orka leva fullt ut,
och under tiden kryper livet förbi medans jag blundar.

Jag låtsas medvetet omedveten om mitt eget ansvar,
och hoppas att nästa dag ska kännas bättre för det som ska göras.

Nästa dag, då det är bättre, då jag är starkare, då allt är ljusare...

...kommer den någonsin, eller måste jag välja att den kommer?