Det kändes som om somrarna var oändliga förut. Varma och doftande av pappas blommor. Det nyklippta gräset. Nytvättade lakan på tvättlinorna. Kvällen som alltid kom, sval. Godnattsagor och fina drömmar. Sov gott lilla unge. Sov fint lilla barn. Imorgon är en annan dag.


Det kändes som om dagarna var längre innan. Hon var kär i en pojke med rött hår. Han var kär i henne också. Fast det visste de inte förrän långt senare. Då var de inte kära längre. Åren går så fort. Förändrar. Förstör.


Det verkar som om livet var lättare förut. Smörgåsarna färdigbredda. Chokladen varm. Morgonsolen också. Skolväskan fylld av tunna böcker. Böcker med bilder, med färg. Sedan blev allt bara text och ord. Ord och text. Som om försvann färgen med åren. Åren går. Tiden kan inte stanna.


Det är som om vore jag en dröm i en dröm. Drömmen är en mardröm, men du vaknar inte. Och det finns ingen där som väcker dig längre. Vad är ett minne du inte kan minnas och vad är en fråga du inte kan besvara. Vad är ett ord du inte kan skriva, ett ord som aldrig lämnar din torra mun. Vad är du när du svävar i luften. Landar aldrig. Kan inte landa.


Det är som om vore allt en levande teater. Vem är du och vem är jag om vi inte vill leka levande charader. Handlar allt om kortspel eller handlar allt om att döda tiden. Handlar det om att dölja såren med transparenta plåster. Ge mig något att leva för. En liten hand från för längesedan. En liten blick som kan ta kål på ledan. Den finns här hela tiden. I luften.



Som om vore jag något speciellt, något originellt. Jag är ingen specialitét. Jag faller i luften. Du kan aldrig fånga mig. Du kan bedöva mig med dina slag, så att jag kan känna ja, jag lever. Somrarna så korta nu. Ingenting är längre oändligt. Allt är smutsigt. Godnattsagorna slut.