När det känns som om du
medvetet väljer att låsa ute mig
samtidigt som du låser inne mig
blir det brännande svidande någonstans
i mitten något närmast ohyggligt

Förståelsen du inger mig är
inte annat än meningslösa ord
Är jag så osynlig?

För den senaste tiden har jag
inte känt mig som något annat
än en växande grå fläck
(dysterhetens färg klär mig, tydligen)
på en annars färgglad vaxduk
som finns på ett litet dagis
någonstans långt borta

Sanningen som förvrängs efter
bara någon timme på vift
Några mil bort känns som
en krackelering mellan kontinenter
Och jag är fastgjuten i betong

Ta mig till dig,
visa mig vägen,
men snälla,
lämna mig inte,
u t a n f ö r
i kylan

Jag fryser nu.