På en parkbänk kan man sitta och prata, men dessa två vänner går iväg sökandes efter en privat hörna. Inte prioriterat egentligen eftersom A-laget är utslagna efter andra halvleken i boule och hör inte ens när B-laget firar förlusten.

— Jag är döende.

— !Döende, varför!?

— Det är komplicerat, minst sagt. TV-läkarna tycks ge de flesta patienterna ett halvår kvar att leva. Jag föddes på hösten, men jag vill att det ska vara ljust in i det sista, blommorna ska ha blommat på vilken gravplats det än blir.

— !Faaan! Döende... Nej, du klarar det här.

— Jag har länge känt mig döende. Ingen ork kvar. Jag ville så gärna orka.

— Ett halvår är ingenting. :( Eller, i vanliga fall, menar jag. Vi måste ta tillvara på den här tiden. Hur... ser du på det här? Hur mår du?

— Jag bara önskar att jag hade lämnat något efter mig som till exempel Marie Curie och Albert Einstein. Inte för att mänskligheten skulle ha förtjänat det utan för att jag tycker om att ge. En del tycker heller inte om att få något. Det är synd om de tvingas dela jorden med människan för de förtjänar något bättre. Nåväl, åtminstone sänker jag arbetslösheten snart. ;P

— Det är en orättvis värld, men var inte orättvis mot dig själv. Inte döma dig sådär. Du har gett och du HAR GETT.

— Ingen vill ha mig. Ingen förtjänar mig. Ingen förtjänar mig. Ingen vill ha mig. Det är fakta. Det ÄR människors dom given till mig. För jag är ganska ful. Glömde nästan säga att jag har studerat många par och kommit fram till att jag föredrar ensamheten även om den förtär mig.

— Som kungsvatten förtär guld...

— Min verklighetsuppfattning är annorlunda och om någon är utomjording så är det jag. Jag hör inte hemma här. Bara de modigaste vågar inse att allt är meningslöst.

— ... :/

— Ta inte illa upp, men jag ska lämna dig åt dina tankar nu. Vi ses igen innan. :)


Jag föddes trasig i en trasig värld. Hur kunde jag begära att jag och världen skulle bli hel? Jag hade sex med en kvinna och sen en man, men jag förblev oskuld. Jag tänkte på annat. Det vore inte kul att dö utan att få vetskap om det som man länge har funderat över, varit nyfiken på. Värdelöst vetande. Bara de modigaste vågar inse att allt är meningslöst.


Ett halvår har passerat och stunden är inne; det är dags att kila vidare... En pistol i den högra handen riktas mot hjärtat. En pistol i den vänstra handen riktas mot hjärnan. Om hjärtat har gått sönder i tusen bitar på ett klichéartat sätt, så kommer kanske kulan att missa sitt mål. För säkerhets skull – och rättvisans skull – ska även den andra parten i den ändlösa grannfejden beskjutas och avlivas.

De två icke blodtörstiga aerodynamiskt formade metallbitarna är ändå ivriga och inleder en tävling; den som först välsignar herrn genom att befria honom från lidandet permanent, vinner. Herrn själv har varit en tävlingsmänniska ända sedan den dagen han tog sig ur sin kontrollerande miljö till sina föräldrars förvåning och vann tävlingen mot de andra spermierna.

Kulorna heter Kaffesump och Xantippa. Båda två når sina mål, men trots herrns fotografiska minne saknas målfoto då hans inre Hasselblad vissnade då hjärnan förstördes efter kontakt med den lojale befriaren Kaffesump. Ljudet av skotten ekar ut över fotbollsplanen där han spelade fotboll med sina kompisar som liten. Det bästa han visste.


Domkyrkan är fylld till brädden och många sörjande tvingas därmed stå strax utanför. Att det är en offentlig begravning bidrar till folkmängden. Fast han var en ateist som bara ville kremeras och få askan utströdd över fotbollsplanen. Många är arga och bittra för att de blev lurade, besvikna över att inte ha fått chansen att hjälpa till, men ändå glada över att de fick chansen att ta farväl. Många främlingar som hade hört talas om honom, men som nu beklagar att de inte fick chansen att lära känna honom, känna sig berörda av honom. Två präster är närvarande; en som sköter ceremonin och en som sörjer. Ärkebiskopen assisterar. En del som ångrar sig över hur de missbedömde honom, behandlade honom illa, är där och försöker be om förlåtelse. En av hans bästa och klokaste vänner, Fia, går fram till kistan och trots andnöd utbrister hon: — Vad har de gjort med dig...? Vad... För att sen gå tillbaka till bänken utan att ha tagit farväl. Enligt önskemål från honom är Göran Fristorp där och sjunger "Ensamhetens hav".

Någon minns honom bäst för språkintresset. Hur han kunde tala om sitt ogillande av "svengelska", särskrivningar och så homonymer som han ville ta bort från språket för att underlätta för alla. I ett hörn står en person som bär en svart kostym, svart skjorta, svart slips, svarta underkläder och svarta linser för att han skäms för att han var så blåögd. Nu är han även svart under ögonen på grund av sömnbrist. Han minns honom bland annat för hjälpsamheten och generositeten.

På kistan står det sista kortet som togs på honom. Han står bredvid en nära vän och ser glad ut. En av de närvarande i kyrkan har fått sällskap av sin kompis som inte kände de på kortet. Han pekar på kortet och säger: — Vem sörjer vi?



Lexikon till de så kallade "smileys" som jag har använt:

:( Nedstämd, arg
;) Glad och blinkar med ena ögat
:P Ler med tungan ute
;P En kombination av ;) och :P
:/ Sne min, skeptisk
:) Glad, ett leende


Tänkbara problem med att använda så kallade "smileys":

Kanske inte tidlöst om man inte skickar med ett lexikon i bokens förord?

Det blir svårt att återge om en text ska läsas upp högt eller om den ska konverteras till blindskrift (Braille).

Vissa smileys tolkas lite olika av olika människor.


Förklaring till varför jag har använt utropstecken i början:

Man brukar använda utropstecken när någon skriker. I verkligheten hör man genast när någon skriker. Om man skriver en tämligen lång mening så kan det dröja ett tag innan man får veta att personen skriker. De har så i spanskan och det borde kunna vara så i alla språk. Jag vill inte använda ett uppochnervänt utropstecken för det ser ut som ett fult ”i”.

Ni får gärna besöka mästaren Göran Fristorps hemsida och lyssna på utvalda provbitar av hans musik (gratis) och då tipsar jag främst om mästerverket "Ensamhetens hav":
http://www.fristorp.se/

© Mattias LTC 20081028