Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

klä av dig martyrkläderna

När man är ung kan man också vara trött. Det är inte enbart de äldres privilegium.


Eller rättighet. Eller självklarhet.


Ljudnivån för hög för mina öron. Blossen för djupa för mina lungor. Jag vill också ha det sjuka för jag har lust att göra dig sällskap, men bara för sekunder och bara i tankar som ligger nedbäddade under några löv. Snart är det jul i vårt hus. Julen är mysig och familjär. Man samlas och gottar sig i det man klagat sig stum över hela december. Kanske också november. Den påfrestande släkten. Håll käften istället. Var glada att ni har släkt att klaga på.


Livet, en liten låga som slocknar så lätt. När jag var liten tänkte jag på myrorna, de var snälla emot varandra. Hjälpsamma. En myras liv är lika viktigt som en människas liv. De är lättare att ta, men skillnaden finns inte. Inte för en ful unge som sitter på huk och bränner axlarna av sig under solen bara för att få se dem leva.

Du vrider nacken av mina katter och min hund dog han också. Varför gräver vi ner alla döda saker? Det är ju till himmelen de ska och det är liksom fel väg att gå. Nere i jorden. Där kommer man ingenstanns

Du hörde ett skrik. Skrik i panik. Det kom utanför när du kom in. Där låg hon. Du sa att du bara väntade på att hon skulle öppna ena ögat och skrika "buh". Det gjorde hon inte. Sedan fortsatte du och sa att hon var iskall. Kände du på henne frågade jag, det hade jag inte vågat. Ja, hon var kall och hård. Död och blek.


Det var ditt eget skrik.




Jag vågar inte längre livet. Vem står därborta, är det liemannen?
Det är orättvist att dela en kaka med någon som tar mer än hälften. Det är orättvist att leva sitt liv som man inte vill. Vem ska tacka dig för det? Ska döden göra det?


Döden säger aldrig tack.



Lev nu alla ungar och alla mammor och pappor, lev nu alla kära och tokiga och fina. Imorgon kommer en ny dag och samma sol går upp
över våra huvuden.


Ingen kommer tacka dig för att du nöjer dig med ditt eget missnöje. Ingen kommer se din stolthet där du ligger kall och död. Ingen kommer teckna din martyr för



döden tecknar inte
och döden säger
definitivt aldrig
tack.








Fri vers av Elin Katten Lo VIP
Läst 560 gånger och applåderad av 26 personer
Utvald text
Publicerad 2008-11-26 01:26



Bookmark and Share


  Ulf Lagerholm
ja det första som slår mig är ju själva berättarrösten, hur den med sin välvilja och värme mjukt pekar på en rad bilder som hjälper mig förstå vad som menas, identifiera mitt eget jag i tillvaron

bilden av flickan som sitter där på huk med solbrända axlar och betraktar myrorna är totalt gripande;

"När jag var liten tänkte jag på myrorna, de var snälla mot
varandra"

förunderligt, hur en sådan naivitet, kan växa till något med ett så moget uttryck


tack för läsningen Elin
2008-11-28

  Ulf Popeno
Jag har lite svårt att hålla ihop trådarna, men i mitten löper de alla ihop till skuggan av alla egenskaper som vi bär på. De ligger på varandra med jokern överst. Som en seriestrip med automatiska vykort inifrån ett liv. Det är naturligtvis envars rätt att vara rädd för döden, men kanske lite tvivel ibland vore upppiggande. Döden är ju trots allt en negation. Vi tror på den för att något annat försvinner. Ett begrepp som grundas på en ickeexistens.
2008-11-27

  Michaela Dutius
En dikt som tränger betydligt djupare än de flesta
tankar som ristar sitt språk i mitt hjärta.
Oändligt vackert så som smärtan ofta är vacker
så skör som tunnaste spindelväv....
2008-11-27

    Melona
FAN elin
vad du är bra, klok och
vilken berättarröst du har!

Stora lilla, älskade Snabelelin

joråsåatt
du vet, skulle inte sagt det bättre själv

shit pommes
alltså

vad du är bra!
2008-11-26

  Burn
Jag får en känsla av en vågskål. Av två vikter mot varann. Där den ena alltid vinner. Och den andra alltid måste kämpa för sin rätt. Du tecknar en bild av döden, en död som aldrig säger tack, som att den inte säger något alls, bara smyger upp på en och tar. Bara tar.

Och där kommer den tyngd in över livet som vi inte kan göra något åt. Den tyngd som kan väga ner livet så att det redan känns dött. Vilket leder mot den centrala meningen i dikten för mig: Jag vågar inte längre livet. Jag vet vad du menar med den. Jag vet vad det är att stå inför döden och känna hur skört livet är, på vilken tråd det hänger, och hur tunn livskraften kan vara ibland. Och att inte längre våga leva. Det är det som är så hemskt. Och svårt. Att ur dödens botten finna liv. Att vara levande i dödens skugga. Men det är där livskraften är så förunderlig, att den aldrig slutar vilja sig själv. Den kommer alltid att vilja sig själv så länge den lever. Det är dess styrka.

En sammanhållen dikt med stort djup.
2008-11-26
  > Nästa text
< Föregående

Elin Katten Lo
Elin Katten Lo VIP