Hon hade lämnat dem. Hade visserligen inte flyttat längre än till grannhuset, men uppbråttet var fortfarande skrämmande. Alla hade de reagerat starkt på det. Vissa genom att ta avstånd, andra genom att söka sig närmare. Värst hade det varit för henne själv där hon satt ensam i den plötsligt så stora lägenheten tillsammans med sina barndoms idoler och forna minnen. Kanske var det då inte så konstigt att hon sökt sig bort. Svalt sin stolthet och vänt tillbaka till den enda som hon visste att hon kunde lita på till tusen procent. Hennes älskade A.

Till en början så var allting bra mellan henne och hennes älskling igen. De gjorde allt sådant som de gjort innan deras break up. Allt sådant de hade planerat att göra varendaste dag fram till deras dödsdag. Han gav henne glädje och trygghet. Påminde om vem hon var, väckte upp den där livfulla människan som hon trott varit död. Han höll om henne när hon skulle sova. Hon fixade allt praktiskt. De pratade rätt mycket. Försökte glömma det som än gång hade gått snett. Viskade att de älskade varandra under nattens ånga timmar och räddade varandra från mardrömmar. Men viktigast av allt; de lämnade aldrig varandras sida. Aldrig någonsin.

Så kom den där kvällen. Han skulle ta ett par öl. Hon hade hemlängtan. Saknade inte det som var hennes, utan saknade de som brukade vara det. Då han klargjorde att han inte skulle sakna henne tog hon telefonen och ringde den som kunde hämta. Den kom och hon hoppade in i bilen. Sårad av A:s hårda tonfall och arg efter att ha föremjukats framför hans vänner så var hon bara glad över att komma bort ifrån honom för ett tag. Åka hem, ta ett par bloss och sedan lägga sig i soffan och bara tyna ett slag. Sant och gjort. Hon hade knappt slagit ett öga på maten innan någon börjat mecka. Ett par minuter så låg där en färdigrullad mitt framför näsan på henne.

Klart hon rökte. Rökte ner sig totalt. Såg till att glömma allt kvällen fört med sig. Bara rökte. åt inte, drack inte och gjorde inget. Bara rökte. Väntandes på att de andra skulle komma. Väntade på honom. På den C som hon trodde hon lagt bakom sig.

"- Så du är tillbaka igen", hans röst var lugn men orden saknade egentlig mening. Hans mening var att låta berörd men hon kunde höra hur svårt han hade att inte fälla henne.
"- Mm, det verkar som det", svarade hon tyst. Vände huvudet bort. Ville inte se honom, var för rädd för att kunna hålla sina händer borta.

"- Och vem fan är det som ligger där"? Hon vaknade till med ett ryck när någon röt till inte allt för långt ifrån henne. Den starka dialekten kombinerat med sludrandet gick inte att ta fel på, det var P som hade anlänt till festen. påtänd som ett svin och full till på köpet. Som att det inte räckte med det ena.
"- Det är J ser du väl för fan? Och ge fan i att skrika sådär, ser du inte att hon vaknar eller"? C:s tonfall var hårt och tåldes inte säga emot. P var dock för borta för att fatta något alls:
"- Haha, du vet om att hon har hållt sig nere hos A sen två veckor tillbaka va? Vafan dåför vetja inte. Han vill tydligen ha nån att sätta på eller nåt. Hon vill la rymma från nått. Nån aning om vad de rör sig om eller?" Hon kunde nästan se hånléendet på P:s läppar när han sa det. Han visste ju.
"- Håll käft på dig. J är vart fan hon vill, när fan hon vill det. Inte din sak."

Nästa gång hon vaknade var utav att någon lyfte upp henne:
"- Såja J. Du får sova i min säng, jag kan ligga på soffan. Det är ingen fara". C bärde henne försiktigt in i rummet. Pussade henne på pannan och börade sedan ta av sig skortan. "Jag skall bara lägga mina kläder här inne, sen går jag ut. Okej J?" Hon låg där, tittade på honom. Förvånades över hur lätt det var att utskilja varje kontur, varje del av honom trots det dåliga ljuset. Funderade på hur många gånger hon egentligen sätt honom stå sådär. Göra sig klar innan sovdags. Hur det alltid värmde henne. Och då gjorde hon det. Trots att hon visste att det bara kunde orsaka smärta så gjorde hon det:
"- Snälla C. Kom hit och lägg dig brevid mig".
Han stod tyst, tittade på henne. Nickade.

"- Varför kom du hit idag"? De hade varit tysta länge, väntat på att någon skulle öppna muinnen.
"- Borde jag inte det"?
"- Jovisst. Jag undrar bara om det berodde på mig eller drogerna. Kanske var sugen på lite rökat.."
"- Visst var jag det", sa hon tyst. "Men drogerna är inte en del av mitt beroende."
De låg tysta igen. Lyssnade på varandras andetag.
"- Du vet, C. Dethär ändrar inget. Imorgon kommer jag fortfarande vara med honom. Nere hos honom. Brevid honom."
Han kysste henne. Ömt och länge:
"- För mig ändrar det allt J. Allt du kom idag. Det ändrar allt. Precis allt."