När han först skymtade henne bland folkmassan så såg hon ut precis som han mindes henne. När hon klev av spårvagnen iklädd i sina tajta jeans och tjocka jacka så var det som att tiden stått stilla. Den bild som han målat upp så många gånger i sitt huvud stämde exakt in med hur hon såg ut i verkligheten. De röda läpparna var lika fylliga som han mindes dem. Kindbenen var omarkerade och ögonbrynen oplockade som alltid, det var som att hon aldrig fick tid över för att fixa till dem. De diskreta sminket framhävde allting som var vackert med henne, hakans mjuka rundning och alla de perfekta dragen. Hon var som alltid; en svenskexotisk skönhet som inte hade något behov av massa dyra produkter för att fånga folks blickar. Han kände ett stygn av stolthet när han såg hur männen på gatan vände sig om efter henne med trånande blickar. Så hade människor kollat på henne så länge han hade känt henne och hans hjärta bultade alltid lite extra när hon total ignoerade dem för att skynda fram för att ge honom sin odelade uppmärksamhet.
Det var först när hon kom ytterligare lite närmare som han märkte att någonting var annorlunda. Hennes hållning var inte som förr. Den var visserligen lika stolt som alltid men hon verkade stelare än vanligtvis. All mjukheten i hennes rörelser var som bortblåst och hon verkade även förlorat mycket av det femenina som en gång präglat hennes gångstil. Hennes höfter rörde sig inte lika sensuellt och hon hade slutat upp med att ideligen dra handen genom sitt mörka hår.
Nu var det mer axlarna som svängde. Hon gick lätt framböjd och spottade konstant. Ögonen verkade också större och blankare, färgerna var klara men de saknade uttryck.
Sekunden senare kunde han slått sig i backen på att han bara inbillat sig alltihop. Såfort hon rusade mot honom, slängde sig över honom och skrattandes drog sin hand genom hans hår så övertygade hon honom om att förändringen han tyckt sig se bara var fel. Hon var samma tjej som charmat andan ur honom flera år tidigare. Samma flicka som dragit med honom på så mycket dumheter och samma brud som alltid gjorde honom knäsvag och darrig. Hon var underbar, som alltid. Hennes lättsöta doft slog emot honom och han rös i hela kroppen när hennes läppar lätt snuddade hans kind. Ingenting hade förändrats. Han var fortfarande hennes. Hela hans hjärta dunkade och blodet rusade när hennes blågröna ögon mötte hans. Han log blygt och fällde någon dum kommentar om att hennes hår var fint. Hon skrattade till och visade en rad vita tänder. Hon tryckte hans hand och gjorde det glasklart: han hade aldrig kommit ur hennes grepp, för honom hade det aldrig funnits någon annan.