Nej, ni har alla rätt. Jag klarar inte av det längre. Jag klarar inte av att skriva. Jag har tappat mina ord. tappat förmågan att skapa en berättelse utav ett vitt papper och penna. Jag kan inte längre. Förlåt mig för det älsklingar.

För baby, jag vet ju. Jag vet precis hur det ligger till. Mina ord var de som gav dig tröst. När du lästa det jag skrivit, då kände du dig trygg. Jag kunde få dig på andra tankar. Jag kunde få dig tillbaka till henne. Jag kunde ge dig ett förtrollat land av godis. Ville du åka till Paris så var det dit jag tog dig och ville du ut på äventyr gav jag dig det också. Minsta ord från dig och jag slutade lika kvickt som jag börjat. För det hade jag också makten att göra. men inte nu längre. För den saknaden som jag försökte rädda dig ifrån, den har nu tagit kol på mig. Förlåt mig lillasyster.

Men min sanning är den, att jag ville aldrig. Jag ville självklart finnas för dig när ingen annan fanns, men jag ville aldrig att det aldrig skulle finnas någon annan. Även om du är mitt hjärta så är jag inte tillräckligt stark. Du borde ha fått ha din mamma.

Och det är just det: Jag ville ta hennes plats, men inte på det sättet. Jag svär; hade jag kunnat ta hennes sjukdom och bortgång så hade jag gjotr det. Då hade du haft henne kvar nu. Men det går inte. Hur mycket jag än älskar dig. Och hur tusen gånger mycket jag än älskade henne.