Det här är till alla er som känt av livet på riktigt. Till alla er som lever med ångesten,
dag in, och dag ut. Det här är till alla er som orkar förstå.Det här är till er som vill veta.
Det här är till oss som gett upp, som har slutat försöka.
Det här skriver jag inte för eran omtänksamhet, för att skylla på någon, det här skriver jag för att dämpa.
För det är det mitt liv går ut på, att dämpa ångesten.
Jag tänker skriva precis så som jag har upplevt allt. Det här ska vara ärligt.
Det här en min text om hur det är att leva med en ätstörning




Tänk dig att efter en sömntablett så somnar du. Och på natten drömmer du om mat. Du drömmer om att äta,
och när du vaknar nästa morgon har du så dåligt samvete och panik ,
att du börjar dagen med att springa in på toaletten och kräkas upp det minimala som du har fått i dig.
Sedan står du i duschen och storgråter av äckelkänslorna du får av att se din kropp, du klarar inte ens av att röra vid dig själv.

Första symptom på en ätstörning visade jag vid elva års ålder, efter mitt första självmordsförsök.
Men det var inte förrän i September i år jag fick min diagnos ställd, Anorexia Nervosa.
Den här tiden var både den värsta och den bästa .
Jag älskade att gå ner flera kilon i veckan , jag älskade att springa tills det att jag svimmade.
Älskade att vara så matt och slut att jag vissa dagar inte klarade av att ta mig upp ur sängen.
Mitt mål var att bli inlagd på BUP, och visst klarade jag det målet. Ett misslyckande fanns bara inte i min värld.
Jag inser nu att de sakerna jag älskade verkligen inte är friska någonstans.
Min tid på BUP-avdelningen är som en dimma, jag kommer ihåg vissa delar.
Jag kommer ihåg att bli tvingad till att äta 7 gånger om dagen, kommer ihåg att inte få vara ensam på toaletten.
Jag kommer ihåg hur glada personalen och mina föräldrar var när jag fick i mig mina små portioner,
jag kommer ihåg att man inte fick gå på toaletten efter en måltid.
Men jag var ju tvungen att kräkas någonstans. Så efter varje gång jag ätit sa jag att jag ville vila inne på mitt rum,
och det fick jag ju. I rummet fanns ett handfat, och där kräktes jag upp det jag ätit.
Jag har alltid hittat sett att kräkas så att ingen vet. Ibland har jag spytt i bunkar på mitt rum, ibland genom ett fönster,
jag vet det låter helt sjukt, men när ångesten kommer måste jag göra någonting åt det.
En gång låtsades jag ha maginfluensa för att kunna spy hur mycket jag ville, utan att mina föräldrar skulle bli oroliga.


Nu är jag inte längre anorektisk, utan bulimisk.
Jag har flera gånger hört att Bulimi inte är någon riktigt ätstörning, eftersom det oftast inte syns på
utsidan om någon har Bulimi. Men dom har så grymt fel. Om jag jämför Anorexi och Bulimi så kan jag säga att jag mår sämre nu.
Jag mådde bra av att förstöra min kropp på det anorektiska sättet, jag mådde bra av att få bekräftelse genom att siffrorna på vågen
blev allt lägre och lägre. Men nu händer ingenting. Ångesten och paniken är dubbelt så stor.
Förut klarade jag knappt av att äta någonting alls. Jag tog jättelite müsli och lite mjölk i en skål och lät det stå framme,
så att Mamma och Pappa skulle tro att jag ätit .
Nu bakar jag en kladdkaka och äter upp hela själv, på en gång, och spyr sedan upp den direkt.
Jag hittar på någon dum lögn, men jag vet att mamma & pappa ser sanningen ändå.
Att hetsäta är nog bland det äckligaste som finns. Jag hatar mig själv så enormt mycket när jag gör det.
Jag lever under mina egna strikta regler, om jag bryter mot någon av dom så straffar jag mig själv.
Straffet är antingen självsvält eller hetsätning; jag vet inte vad som är värst.


Jag har tidigare i mitt liv varit självdestruktiv på olika sätt, att skada mig själv har varit lite av ett beroende.
Om det här med att vara ätstörd är för att ta död på mig själv vet jag inte.
Men min psykolog tror det. Jag har flera gånger fått frågan " Vill du dö ?"
Och varje gång har jag svarat med tystnad.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva det här livet. För lever gör jag inte, jag fokuserar bara på att överleva.
Att blir frisk från en ätstörning är mycket krävande, och aldrig lätt.
Många bakslag kommer, man vaknar bara inte en dag och är frisk.
Jag är rädd för att bli frisk, jag är rädd för att vara normal.
Jag är rädd för att dö och jag är rädd för att leva.
Men att leva med en ätstörning är jag inte rädd för, det känns tryggt.
Utan min sjukdom är jag rädd för att tappa bort mig själv.


Det här är mitt självvalda helvete, och det är absolut ingenting att sträva efter.
Jag vet att jag kommer klara det här, och jag vet att jag kommer hata mig själv till en början.
Men det är nog det som krävs för att jag någon gång ska kunna älska.
Älska någon annan, älska mig själv.
Inte bara älska sjukdomen.

När jag blir frisk så ska jag hjälpa andra människor att bli friska.
När jag blir frisk ska jag hjälpa andra att dämpa ångesten.



Jag behövde bara skriva av mig lite.
På ett väldigt opoetiskt sätt.
Men ärligt.