Jag kommer ihåg att de glittrade
när jag sprang över gräsmattan
mot skogen, skyddet, mörkret

när min storasyster fortfarande levde kallade hon dem alltid änglaögon
antagligen var det dem hon såg, precis när hon dog
när lungorna inte längre orkade bära det tunga hjärtat,
häva bröstet o dra in luft i anden
jag minns att du dog i din säng, med ett leende
utan ett ord dog du, bara med ett leende

Va väl därför jag tänkte på dig, när jag sprang
mot mörkret
kunde väl inte låta bli
att titta upp mot himlen
för att se om änglaögonen fanns där
såg mig
skulle skydda mig

försöker glömma lukten..
smaken av blod
och skräcken
när jag snubblade och föll
för änglaögonens skull

när du hann ifatt mig hade jag redan släppt taget
om skräcken, mig själv, hoppet och livet
du lyfte mig som en docka
mot skyn

jag såg hur de glittrade
blev till små streck
suddiga
våta
fyllda av tårar

mörkret som föll över mig
slog mig med tystnad
jag befann mig plötsligt 10.000 meter
under havet,
under ett utbrott av frustration och kontrollbehov

vet inte om jag kände nåt
hörde det gjorde jag inte
bara pulserandet av blod
som om hjärtat låg utanpå skinnet

synen är det enda jag minns säkert
av min arm, som inte längre var min arm
den rörde sig inte, fastän jag ville
något främmande bekant
så onaturligt förvriden
övergiven

lungorna sved
av skrik och kyla
mörkret trycktes ner
kom upp
trycktes ner
kom upp

till slut stannade det kvar
jag stannade kvar
du blev klar
precis när din andedräkt börjat
bli min
så full
av alkohol, svek och ilska

det våta gräset sved
himlen sved
mörkret sved

huset, himlen, hemmet
allting så långt borta
allt så fruktansvärt nära

änglaögonen som blundade
just då blundade de
jag drunknade i ett mörker den kvällen
och vaknade först tjugo år senare
men då var det redan försent

jag minns vem jag är
vem jag blev
den natten
då änglaögonen lämnade mig
jag kommer ihåg hur de glittrade
en sista gång