En silversky frasar vinden i ditt vackra vita hår. Dina ögon så skarpa ändå, blåklocksblå, har sett så oändligt mycket. Alla år, snart hundra. Du plirar finurligt mot mig över kardemummaskorporna och saften som du gjort själv. Du har dukat med blommor ute i trädgårdsmöbeln. Man ska vara ute mycket i solen säger du. Det håller en människa frisk, så är det. Idag är du ledsen, du säger att sorgen är svår, du har förlorat så många nära på kort tid; Ska jag gamla kärring överleva hur många som helst... Det är orättvist! Vi funderar tysta en stund. Jag måste fråga Greta hur hon kunnat hålla sig så frisk och stark. Då ler hon trots allt: jo, ser du, jag äter alltid lätt på kvällen, blåbär eller några andra bär, sedan förstår du, så får man aldrig ta så illa vid sig, man får inte tynga ned sig. Raskt reser hon sig, den blommiga kjolen vinkar när hon åter greppar räffsan och bestämt ger sig av mot slänten med sina bara fötter. Kom nu, nu tar vi ett par tag igen! Jag stryker svetten ur pannan, en stekhet julieftermiddag. Visst! Jag kommer säger jag, förundras...