Han har stått där länge nu.
De blå ljusen fladdrar över ansiktet, den skärmförsedda mössan. Seth såg honom vid samma plats igår. Samma ljus, samma mössa och samma uniform.
En slocknad cigarett stack ut ur högra mungipan, munnen liksom uppvriden i ett skevt leende kring det våta kolfiltret. Han hade armarna lagda i kors och hans biceps såg ännu mer svullna och oproportionerliga ut när de tryckte mot hans nästan kvinnliga mansbröst.
Seth minns hur det glödde i hans ögon. Hur saliven hade sugits upp av cigarettens tobak och papper. Han kunde höra hur det smackade när den väldige mannen tuggade på det salivindränkta filtret och såg en sträng av den sega vätskan sakta tränga ut ur den vita pinnens ena ände, den som borde ha varit tänd. Ned mot halsen hängde tråden, färgad brun och gul av tjära.
”Du där”, säger han utan att släppa Seth med blicken. Läppar som sprucket läder släpper ut aska och eld, och de får orden att lysa. Hettan borde ha spräckt tänderna i hans mun, men de blänker fortfarande perfekta hela vita. Bakom dem i mörkret hör Seth hur det sjuder och tandköttet har redan svartnat, förkolnat sotigt gummi.
Armarna sjunker från hans bröst och faller livlöst utmed hans höfter. Hans radio sprakar till. Blåljusen får silverkolven som sticker upp ur hans hölster att gnistra.
”Vi kan inte se. Vi spricker långsamt. Vart tog du vägen? Varför hjälper du oss inte?” Hans tomma ögon vrider runt i sina hålor, påsarna under dem pulserar och kinderna sväller till två spiralformade kanelbullar när han ler. ”Vi visste väl det”, mumlar han och kräks ut en munfull glöd som sprakar lågt när den spricker mot asfalten. Han harklar sig, torkar sig om munnen, och cigaretten faller ur hans mungipa. ”Vi visste väl att du inte hade något hjärta. Redan igår förstod vi precis hur tom du är.”