Sitter på min skrivkammare och filosoferar, svårt att sova, vill liksom inte bli trött. Sedan cancerbeskedet har kroppen ställt in något slags larmsystem så sömnen uteblir.
Kommer att tänka på en melodi en sång och min tolkning av den

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där gå och komma, att säga ja till gud och säga nej.
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, Som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt egna knutna jag.

Dessa rader säger så mycket som för mig är sanning. Vi vandrar omkring som marionetter, rädda, med olika masker och i olika roller. Ibland känner vi oss hemma i rollen ibland inte.
Kanske är vår största längtan att endast få vara oss själva att duga precis så som vi är. Så värdefullt om vi kunde se allt det unika i var och en av oss som går här. Oavsett ålder, kön eller ras. Om vi en enda dag kunde bestämma oss för att nu ska jag se det unika i mötet med just den här personen. Med kärleksfulla ögon skall vi möta den mest obarmhärtigaste människan och vi ska finna det vackra inuti den.

En historia som för Dig kan te sig märklig, annorlunda, kanske tror Du att det är en lögn. Men det finns inga lögner, det finns olika verklighetsuppfattningar, olika föreställningar om världen, oss själva och vem vi är i helheten.
En annan viktig aspekt är vilken position vi har i sammanhanget.
Vi kan alla tillsammans skapa en vackrare värld om vi alla börjar med att gräva där vi står.