Ingen början inget slut stranden en oändlighet, de vita seglen som ger sig av ut mot horisonten små enkla båtar som nu är på väg ut på öppet hav. Besättningen enkel två, tre män på väg ut för att jaga sitt levebröd, för att jaga sin överlevnad och för att nära hustru och barn.
Männen födda till fiskare, uppvuxna med den hårda skolan som enda undervisningskällan.
Livets skola, där regn piskat deras arma kroppar att bli härdade i alla väder, med hunger som drivkraft att stå ut, att orka ytterligare en dag.

Med styrka att klara de hårdaste vindar, styrka att dra upp dessa tunga burar som allt som oftast är tomma.
Ytterligare en tolvtimmars arbetsdag med oviss utdelning, med en lika oviss framtid men strävandes, drömmandes om den lysande framtiden aldrig ge upp eller resignera. Aldrig nedslås av en dålig fångst.
En liten fiskeby långt bortom all civilisation, en plats som inte gör sig hörd, där maten i brist på verktyg intas med händerna. Där sovplats i bästa fall är en hängmatta, där huset är ett stenhus med stampat lergolv. Där de naturliga behoven uträttas under en kokospalm.
Där människorna inte skriker eller skränar efter senaste dataspelet eller något annat materialistinskt nej men efter ett mål mat. Att få mätta sina barn sin familj om blott för en enda dag.

Klädda i en enkel trasig t-shirt som har sett sina bästa dagar och shortsen lika så. Händerna trasiga efter månader av slit för att konstruera burar. Först stommen till burarna som skall täljas till med knivar som sett sina bästa dagar,materialet hämtat från madeiraträdet. Med ögonmått mäter de ut hur långa pinnarna ska vara, med en sko innanför shortslinningen sätts pinnens ena sida mot magen och den andra mot någon vägg eller stenmur. När pinnarna täljts klart och ramen är ihopsatt med enkla snören så skall nätet konstrueras. Med en fingerfärdighet av sällan skådat slag och en träbit så knyts nätet av nylontråd. Nätet sätts sedan på buren med hjälp av en spettäljd träbit som lindats med garn. Ett konstverk. Från december till april pågår full aktivitet med att skapa Manzua burar och restaurera båtarna, skrapa, måla och laga stora hål från föregående säsong.
I den lilla byn startar all aktivitet klockan fyra på morgonen och klockan sex på kvällen sänker sig tystnaden i takt med att solen går ner i väst. Någon enstaka trött och uppgiven fiskare får en tillflykt i en flaska casajubrännvin. Sitter på de enkla pubarna och gråter som barn, över att de känner sig otillräckliga……..


Trehundratio kvadratmeter hus, två bilar i garaget en inomhuspool, ett spabad, specialbeställd säng stilrent möblerat. En plats att återförenas med familjen efter en lång och stressad arbetsdag. Barnen efter en lång dag på någon statlig instans,dagis,fritidshem eller skola.
I tanken redan på väg mot nästa dags bekymmer.
Resturangen Putsad silverkandelaber på bordet, Vackert glänsande porslins tallrikar med en blå handmålad blomsterranka, Kristallglasen som fylls med det dyra vita vinet. Tygservetter silverbesticken som glänser likt stjärnor om natten.

I avvaktan på huvudrätten intas en förrätt lax paté på en kiva vitt bröd pyntad med dill och citron.
Välpressad kostym, vit skjorta slips och nyputsade skor. En klänning av senaste snitt med smycken som kostat en hel månadslön. Den dyrbara Elisabeth Arden parfymen sprider en tung doft omkring sig. Den välklädda kyparen med sin kritvita handduk om armen bugar och tar sin beställning.
Vinet ej till belåtenhet
Mannen med pondus får kyparen att skälva över kritiken, ilar snabbt för att hämta en ny flaska.
Kristallkronan i taket vittnar om att det är klass och stil, förrätt, huvudrätt och efterrätt.

Mannen bekymrad över aktiekursen, kvinna över hur hon skall få tiden att räcka till
Hemma sitter barnen utlämnade till sitt dataspel som den enda kontakten.
Vad finns gemensamt med dessa två korta sekvenser, vad kan tänkas finnas för gemensam nämnare?

Hummer ja i det här enkla fallet förenas dessa människor genom en stackars hummer som fått sätta livet till, en hårt arbetande fiskare och en hårt arbetande direktör förenas genom en hummer.
Fiskaren som genom hårt slit kan tillgodose en längtande direktör med tillhörande hustru och dess behov efter en lyx måltid som de förtjänat efter hårt slit.
Ingen av dessa personer är medveten om den andres verklighet så totalt främmande, så totalt olik varandra. Skilda världar som förenas i en hummer.

Vem äger lyckan? Fiskaren eller direktören? Vem äger känslan av frihet? Vem lever det liv den vill leva. Var finns rättvisan? kan vi i det här sammanhanget tala om rättvisa?
Se in i ögonen på fiskaren, se in i ögonen på direktören där finns svaret på frågan.

Ordet rättvisa är alltid relativt något annat. Min fasta övertygelse är att vi skulle må gott av att radera ut ordet rättvisa för det finns inte vare sig i teorin eller i praktiken.

Det finns så många brokiga vägar på vår vandring genom livet en del är smala en del är breda en del är raka en del är krokiga. Men den gemensamma nämnaren som finns oavsett om jag är fiskaren eller om jag är direktören är att vi alla strävar i ett ständigt sökande, efter mening och mål. Sanningen om livet och sanningen om oss själva.

Vi är alla kuggar i ett hjul som snurrar i evighet vi är alla en liten del av något större och mäktigare än vad vi med våra jordiska sinnen kan föreställa oss.

Min avsikt med den här lilla berättelsen är att förmedla mina upplevelser och mina reflektioner över livet, människan och sammanhangen.
Drivmedlet för resan är tanken som vidare kommer att leda oss till känslan där stoppen sedan är handlingen.