Min djupsömn ersätts av ett aningen vaknare tillstånd
när du rullar över på min sida av sängen och lägger dig intill mig,
med armarna om mig.

Sådär ligger vi ett tag och halvslumrar. Tills jag vrider mig om så att vi ligger
ansikte mot ansikte.
Halvsovandes.

Efter en timme ligger jag ovanpå dig och vi kysser varandra.
Så vaknar vi.
Så hade vi kunnat ligga i din stora, nyinköpta säng
tills döden skiljde oss åt,
utan att äta, plugga, träffa vänner eller leva.
Bara ligga där och låtsas vara perfekta
i din stora nyinköpta säng,
halvslumrandes och envist ihopslingrade.

Efter en stund går vi upp.
Rostar bröd, kokar te, sätter på tv:n.
Sen är det dags för mig att åka hem.
Jag vill inte åka.
Det känns som att varje gång jag sätter mig på bussen kommer jag lite längre ifrån dig.
Du insisterar, vi har ju kommit överens om att koncentrera oss mer på studierna, nu
när hösten har kommit.
Motvilligt
släpper du mig ur din famn när jag ska gå till busstationen.

En förkyldning smyger sig på dig.
All kommunikation sker via några sms.
Du säger att du saknar mig.
Jag säger att jag saknar dig.
Förkyldningen har spridit sig, kylan har lagt sig mellan oss.
Oundvikligt egentligen efter en så påträngande varm sommar.
Det gick knappt att ha på sig kläder,
vilket vi allt som oftast gav vika för.
Förkyldningen blir bättre.
Kylan blir värre.

Vi vaknar aldrig mer tillsammans.

Jag rullar rastlöst fram och tillbaka i min säng varje morgon,
som för att fylla ut den.
Kuddarna är inte alltid torra.
Ovanför sängen ser jag ut genom mitt fönster,
löven är gula och röda, somliga ligger på marken.

Jag minns när du låg i den sängen med mig och löven var gröna.
Jag går upp och duschar.
Klär på mig,
sätter på mig skinnjackan som jag fick av min bror för två år sedan och går ut.

Som jag har längtat efter att sätta på mig den jackan hela sommaren.