med solsystemet i din hand
försökte du vagga det förflutna till liv
och alla de där mornarna nynnade sin sång i perifirin av tiden
minnena är trötta nu
de vädjar om sömn
ett par planeter från din hand
har rymt för att kyssa det förgångna på pannan

alla kommer alltid att förvånas

solsystem imploderar aldrig
de blir stora

släpp det