Smärtan ristade sår i sinnet
psykologen skulle hjälpen mig ge
Han bad mig att gå tillbaka i minnet
för att min barndom åter se

Lidandet skulle jag igenom åter
Till vilken nytta kunde jag ej förstå
undrar stilla när jag sitter och gråter
kommer jag av detta att bättre må

Träng inte bort släpp fram alla tankar
så att du får läkning från sina sår
Minnena sakta på dörren nu bankar
Men ro i själen jag ändå inte får

Slutnotan blir att jag andra klandrar
För att jag blivit behandlad fel
Men ansvaret är mitt eget när jag vandrar
Med förhoppning om att en dag bli hel

Ett samtal under drömmen en natt
som etsat sig fast i min nyväckta själ
Förlåtelsen är den största skatt
till mitt onda sinne jag nu tar farväl