Oh, min sköna varelse, jag blygs att röja dessa dunkla nöjen
allt som synes skamligt, hos de andra väcker munterhetens löjen
Jag skådar dock min vittra själ, och dess gåtfulla förvandling
Den manar på, och inger lust till ktaftfull, ordrik handling

Så munter var min håg, och mina tankar ystert lekte
I tanken var det nog, din kropp och själ jag hovsamt smekte
då när lust för ord och skrivkonst stundligt skändligt övergår
jag genom drömmens skira tunna dimma lägger nya spår

Så given akt på drömmens dunkla budskap, inre dolda mening
Det gudomliga och kropp och drifter lagt i ljuv förening
Och självet ligger där och rister, fritt från skuldens harm
det när sig höviskt jämte, hennes alltmer fagra barm

Men låt oss icke i dessa ord nu helt och hållet tappa sansen
I kärlek liksom annat är det viktigt med balansen
I min vågskål kan kan jag säkert placera ett, och kanske annat
av de skändligheter nog en och annan har besannat

Men blott vår enkla ofärds gåva är tung att ensam bära
även om vi skilda saker genom tiden tvingats lära
och lärdom, vishet ej ensamt kan besegra och förgöra
den vanans makt och fåfänga, som lidelse kan störa

Ditt sköna språk mig famnar rikt och utan någon gräns
Med slik lyrik jag njuter, är med alltet överens
De ynka egna rader jag dig här så taffligt kan förära
Ack när jag läsa sånt av andra, det mig i själen helt förfära

Oh min poesi så tunn och knepig, helt skymd och dränkt
och språket ägt av vettlös kraft som ingenting har tänkt
Helt gudlöst pladder tjafs och larmigt löjligt enahanda
som låter nya tidens väsen och bråd sig oskönt blanda

Att få sluta våra ögon till musik, och vända bort ifrån det här
att lämna språk och ord en stund, och allt som rymmas där...