Där, just där,
i början av slutet
fångades morgonens rodnad
på himlen av hennes blick.
Hon tittade ut och allt var
bländande vackert!

När slutet vilade lungt
på hennes skuldror
och dåtiden inte längre
plågade hennes sinne,
då, just då visste hon
att livet fanns inom henne.

Den nya tiden tycktes
finnas inom räckhåll
men ändå så långt borta
att längtan gjorde henne
upphetsad och frustrerad.
Hon VILLE NU...

Vägledd av stjärnorna
var hon och hon
hade en plats i hjärtat
hos den man som
älskade störst.
Hon kände hur behagligt det var.

När kvällen kom såg hon
månen på himlen
och följde dess längtan
bort mot bergen
i skymningen, följde vägen
mot horisonten...


© Klio, 2008