Det långa hopprepet viner som en piska genom luften ...

de har klämt in henne i kön tvingat  med henne,

trängd och livrädd står hon där,

skolgården är alltid kall och grå men aldrig värre än så här.

- Hoppa in då, kom igen då, skriker de

Liten känner sig alldeles stel som i kramp förlamad

då knuffar de in henne in i infernot av rep som slår

mot benen trasslar sig om fötterna hon dör av skäms ...

- Du kan ju inte, du är klumpig, nej låt henne göra om,

det är ju synd om henne ...

Liten vägrar gå till skolan nästa dag, hon tar sitt hopprep går ut på grusgången i solen och börjar hoppa det går riktigt bra, som hon hoppar...

De skulle bara veta, men de skulle aldrig förstå....

Att hon kan, när hon får göra det i sin egen takt, att det går jättebra då...

Tänk om hon kunde få göra saker och ting i sin egen takt.