och jag vet, att den här gången är det faktiskt inte mitt fel, inte alls.
det är du som har sabbat till det rejält, och det är inte första gången.
jag kunde ta det första gången, andra gången me, tredje, fjärde och femte gången funka det oxå, men nu vet jag inte om jag orkar mer.
jag vill få ett slut på det här, och äre såhär det ska bli så får det väll bli så, för det går inte längre.
men när jag tänker lite till, på det du&jag har, så börjar tårarna rinna som utspätt vatten.
vi som klarar allt tillsammans, vi som nästan sitter ihop, vi som är lyckliga.
vi, som alla andra ser upp till.
vi, som alla andra vill vara.
vi klarar inte äns av att träffa varandra längre.
du som sviker, jag som förvärrar.
och när allt kommer fram, så passar vi kanske inte så bra tillsammans ändå, så som jag sagt från början?
men djupt inne i mej så vet jag att det borde vara du&jag..
för det är ju du som brukar göra mig sådär lycklig, som gjorde mig knäsvag ibörjan och ibland kunde jag inte äns äta när jag tänkte på dig.
och det är inte så att kärlekenär borta, inte hos mig iallafall.
men det verkar nästan som att den är det hos dig?

oavsett vad så älskar jag dig iallafall...