Jag var länge en utpräglad i-efterhandare. Den som uttryckte åsikterna rörande förmiddagens diskussion i ensamhet på eftermiddagen. Den som blev opasslig av de passande kommentarerna som aldrig tilläts utträde. Den som såg en behovsfulländad pryl i affären dag ett, och som åkte tillbaka till affären för att köpa prylen dagen efter, när den var utbytt mot en slutsåld-skylt. Den som låtsades som ingenting vid trottoarmötet av en gammal bekant på lunchrasten, men som på kafferasten vid tretiden undrade över hur den gamla bekanten hade det nuförtiden. Den som kamouflerade förälskelsen osynlig och i hemlighet förberedde ett försiktigt utgångsförslag ända till dess att kvinnan ifråga blev tillsammans med en annan man, en oförskräckt i-nuhandare.

Idag har jag förstånd till att (försöka att) göra glipan mellan en viljas, tankes eller känslas uppkomst och uttryck så liten som möjligt. Det allra bästa är när uppkomsten och uttrycket sammanfaller. En glipa är nämligen inte ett mått på ett mående. Den är ett mått på ett illamående. Den lyckosamme och välmående i-nuhandaren lever glipbefriat.