En ensam januarinatt

Med månen som mitt enda sällskap

En olycklig själ virvlar någonstans därute

Medan jag står stadig som en klippa på nya,

starka ben som bär

(En Atlas, varför inte?)

Ljuset kommer inte än på länge

Det känns tryggt, i mörkret är jag hemma

Dagarna är ack så korta

Rinner som sand mellan mina fingrar som förtvivlat

försöker hålla fast

(Den lilla tid jag har)

Någon stirrar mig i nacken

Men jag är inte rädd

Halvmånen är desperat i kampen mot natten

Snart försvinner han, bara för att återvända

lagom till nästa rond

(Där jag är enda åskådaren)

Vemodet ligger som en dimma över hjärtat

En välkänd känsla

Mörkret flyttar in i fönster efter fönster

Jag sitter och författar,

en obeskrivlig tanke

(Jag är den ende som vet)

Längtar efter en synd

Och någon bor bakom mina ögonlock

Det har slagit om till en ny dag och jag har blivit äldre

Livet är lite svårare än igår

men månen är vackrare än någonsin

(Vilande på Atlas axlar)