du bäddar in din örfil
i gnistrande läppar
som om glittret
vore en isblåsa
att lindra ett ömmande
samvete
dina nävar träffade
mer än mitt öga

skjuter din svaga punkt
men rekylen gör mig
större skada än dig
dina ord ekar fram och tillbaka
mellan ’förlåt aldrig’
’gå vidare’

även om jag skriker
når mina ord aldrig
dina trumhinnor
även om jag skriver
kommer dina ögon aldrig
falla på mina sidor

det var du som grävde
kanalerna som kallas ärr
när du dödade
de sista procenten av dig
inuti mig