När du kom till mig i drömmen

visste jag att klockan börjat ticka.

Du vet att jag visste.

Du vet att även du vetat förr. Minns du?

Allting är cyklist tills det blir förlöst. Sedan tar nästa vid.

Nu är vi förlösta.

Klumpen du kände i magen var även min.

Nu, precis nu, börjar dina tårar att rinna.

De bränner, visst gör de?

Sorgsna lyckotårar. Lyckliga sorgetårar.

Det är ditt hjärtas gråt, Gertrude.

Du gråter för liv som varit.

För det vackra.

Du gråter för att hårt knutna band lossar.

För lättnaden som sprider sig.

Och för den märkliga tomheten.

Du gråter för värmen du känner,

värme du faktiskt inte blir klok på.

Och som gör dig rädd. Om du känner efter.

Värmen du känner är kärlek

som beseglades för många liv sedan.

Den är tidlös och upphör aldrig.

Vi är ofrånkomligt förenade.

Ändå finns inget vi.

Det vet både du och jag.

När vi ser varandra som själar

lyckönskar vi varandra

inför de utmaningar vi tar

för utvecklas vidare.

Jag kan inte längre göra annat.

Din lycka gör mig varm. Känner du det?

Den stolthet jag känner för dig är obeskrivlig.

Du har valt väg. Bara en sann hjärtats krigare gör det.

Du fick även mig att gå. Vi har växeldragit åt varandra. Ser du det?

Min utsträckta hand finns för alltid strax intill dig.

Inte för att dra dig närmare.

Det går inte. Hur skulle två vägar kunna bli till en?

Utan för att vandra

i sanning.

Om du visste hur tacksam jag är

för det du givit mig.

Jag tror du vet.

Och det är precis så.

Stort, eller hur?

Jag älskar dig.

Du vet vad jag menar.

Och jag vet vad du menar.

Knäpp. Stamp.