vad jag har gett mig in i nu
har jag ingen aning om
jag är förväntansfull och livrädd
på samma gång

förvånad och förundrad
över mig själv
står jag i kulisserna
och applåderar mina framsteg

ligger förlamad av nervositet
utan att kunna sova
drömmer i mörkret
med ögonen öppna
kysser mina knogar
och ler i hemlighet

tvingar mig själv
att ta ett djupt andetag
sluta upp med detta
känslomässiga hyperventilerande
komma ner på jorden
och inte ha för höga förväntningar

plötsligt har hoppet börjat glöda inuti mig
utan förvarning visste jag att det var dags
att resa mig ur askan
och gå vidare till något okänt

utan att kunna förklara hur
så vet jag
att nu
är jag redo

om jag rodnar nu
så är det inte på grund av mina egna ord
och det här fåniga leendet
är naturligtvis bara ironiskt
fast jag måste lyssna på James Blunt
för att intala mig själv
att den här texten
inte är det minsta patetisk eller pinsam