I en tid av mitt liv, när hoppet försvunnit
var jag så nere, att ur mig hade kärleken och glädjen runnit
hela min bekymmerssäck var full
jag kom mig inte upp ur bekymren, jag hade ramlat omkull

Det fanns ingenting, som kunde glädja mig, och jag hade ingen vän
jag försökte klättra mot toppen, men hasade gång på gång ner igen
jag var i ett läge, där mörker rådde
och så otroligt dåligt av ångest jag mådde

Jag hade ingen framtidstro, men ej heller något hopp
det enda jag ägde var ångesten, som hela tiden plågade min kropp
jag hade nästan gett upp, och ville göra livet kort
men så upptäckte jag en strimma ljus, avlägsen och ganska långt bort

Men den var på väg mot mitt håll, och snart så lyste ljuset upp
min väg, jag förstod ingenting, men jag kände att jag kunde klättra upp
från detta mörka hål, där jag levat i min ångest i så många år
och jag var så lycklig, att ur ögonen mina flödade mången tår

För var dag som gick så blev allt så annorlunda
jag mådde så bra i kropp och själ, jag ville bara blunda
och inandas dofter och lyssna till fågelsång som jag inte reflekterat över på många år
och jag kom tillbaka, och blev av med själens och ångestens sår

Jag blev en människa, som man pratade med och såg upp till
och anade en närhet, så nära intill
jag vet att det var vår Herre som tagit mig tillbaka till livet
jag hade ju bett mycket till honom, men han svarar inte alla gånger direkt, men nu kände jag att det detta nya mig givet

att fortsätta framåt, mot nya mål
jag fick ny livslust, och i säcken med bekymmer blev ett hål
så att all ängslan jag tidigare haft bara försvann
den dagen då jag kom tillbaka, och tro det om Ni vill, men denna berättelse är sann .......




© Ted Örnberg 2009 (text)