gudars skymning
ser du?
jag som inget vet om det förgångna
låt mig se till historien själv!
                                 för i en framtida nutid
                      finner jag mig själv
         aldrig närvarande
                      ofta strövar jag omkring i Haga
och tänker tillbaka
på tider
                             också Moderna tider
men ej i mitt Moderna

                      under månvaggan i natt
          tittar ensliga fabler fram
                      de var dömda till att falla
                      nu är de blott gengångare som hälsar på
jag vet att de är en del som allt annat
          de säger det är en fas man går igenom

Aurora
rör vid min okunskap
          för vad kunskap är vet jag inte
visa mig allt!
skäm bort mig med guldknaster
                     och skottdramatik
får jag sen ta med dig till mitt Moderna land
och vårt nationalbibliotek av lögner
                                 kasta bara för mig
om horisonten
                 med din ryggkota
och sitt kvar, låt det ömma
                 när jag snuddar vid svansen
som tillhör din himlakropp
                 låt det brinnande fara in i min sfär
dessa sprudlande historier
                       om lycka och förtret
                                    och krökta pipor
jag vill beskåda din tarm
                        klä in dig i rörledningar
först efter det
kan vi dra gemensamma slutsatser
                                  konstatera att det var då 
               detta kretslopp
upprättades ur alltför Moderna avlopp

var är jag?

vi är nu på grässlätten
en flora av ruiner
har växt här
nu blommar de som magnolian
ser du nu  chanserna, staden och allt min far nu slutit
hur det dragit sig tillbaka till urtiders minnen
hammocken vi sitter i är en hägring
men titta där!
vi åt vindruvor med Venus i din förra dikt!

Aurora
jag dinglar försiktigt med fötterna till Din värld
              igen förstår jag inte
      var läsaren tog vägen
för jag skrev inget
                     inte ens har jag kunnat förklara
att allt det som belägrar mig här och nu
                                            är banalare och vackrare
                       än världens alla krigsblommor och arbetarna
hugger med lien av världens röda tråd
också i min förra dikt
                        jag har hela tiden strövat omkring i tomma intet
                                                             ja, till och med förskönat
min inblick i undergångens hånflin
        under läppar av körsbär
   en tand
              som värker i alla tider

              vid berget som snuddar
      vid sublima drömmar
möts vi
             av stenrös och lik
      från toppen ljuder ekot
av madrigalerna
som en gång besjungit ödets sista bud