- Jippi?
- Nej, hippie din jävla pippi!
- Kividivitt.
- Hörru sparven, sitt inte där och kvittra.
Säger jag och bjuder fågeljäveln på en skvätt inskränkt fyllesnack. Dessa jävla fåglar. Vafan sjunger dom för och varför i hela helvete pratar dom jävlarna med mig? Tänker jag och tar mig en klunk T-röd. Parken är helt tom förutom jag och dessa jävla fåglar. Fri som en fågel! Jo, tjena. Vem fan tror dom att dom är egentligen?
- Håll käften för i helvete, jag försöker faktiskt supa.. err.. helvete.. Fan... Ihjäl!
Skriker jag vettvilligt och fåglarna flyger iväg. Ensam sitter jag nu kvar på parkbänken under det stora trädet. Det börjar bli mörkt ute. Undrar om jag hinner till härbäget eller om jag blir tvungen att sova ute ikväll igen.
- Skitsamma.
Mumlar jag för mig själv och kryper ihop i fosterställning på bänken och önskar trots allt att fåglarna hade varit här.

Dagen därpå vaknar jag som alltid av fågelsång. Baksmällan får mig först lite irriterad på dessa fågelfän men efter en stund så vänjer jag mig. Det är rätt vackert ändå om man bara tillåter sig själv att lyssna. Tänk om jag kunde sjunga så vackert trots världen ser ut som den gör. Jag älskade att sjunga. Jag älskade den här världen. Jag hatar att jag inte älskar längre. Jag minns det som igår, Woodstock och nakna kroppar, alkohol och droger i överflöd. Vi kämpade för fred och rättvisa i samhället.
Det va bättre förr. Allting dör sakta ut, pengarna tar över och yuppien kommer med sina mobiltelefoner och kostymer. Sina picknickkorgar fulla med död. Till och med James, min allra bästa vän. Frihetskämpe och medborgarrättsaktivist går runt i kostym idag och säljer aktier, klippt och skuren för denna döda värld. Fyfan för dagens samhälle, fyfan!
- Deeeet vaaaaa bäääättre förrrrrr!
Sjunger jag, inte i ton med fåglarna men jävligt kraxigt likt en kråka åtminstone. Dom vet vad det handlar om, fåglarna. Aja, lika bra att dricka sista T-röden innan robotarna kommer.
- Cheers birdies!
Utbryter jag med ett falsk leende på läpparna och klunkar i mig.