Jag vet väldigt lite om alkoholism. Bara en farbror som söp ihjäl sig, fast han hade sockersjuka också, så det räknas väll inte, brukar jag tänka. Jag vet väldigt lite om våld också. Jag hade en farfar som brukade slå sina barn bara, det är allt. Också vet jag väldigt lite om pengar. Bara att morfar brukade ha en bil ena veckan men inte den andra veckan för då hade bussinessen gått lite nedåt. Det ser jag mer som humor. Det är framför allt andras historier. Men jag vet lite om mobbing, för det har jag erfarenhet av själv, sån erfarenhet som kommer av att ha upplevt saker själv. Också vet jag lite om åtrå också, också det efter att ha upplevt det själv.
Så vad har vi, en kille på tjugoåtta höstar som vet lite om åtrå och att vara utfryst, som tycker att han kan se alkoholism, stryk och pengar med ett stråk av humor. Tja, det kanske är jag. Fast jag har också något mer som jag tycker berättar vem jag är; det är ordet ja. Jag har varit en trogen Ja-sägare i flera år. Förr trodde jag inte att jag var en sån. Men det är jag. Om du säger ”led, lyd eller försvin” då lyder jag oftast. Det är det jag menar med att vara en sån som säger ja. Men jag tänker mig att bättre saker har hänt än att jag blivit en slav av det. Även om det också hänt. Det ska gudarna veta, att jag vet hur det är att vara slav. Bitchslappad runt hela stan, det var en melodi jag sjöng i några år. Där hamnade jag på grund av högfärd, min högfärdighet som är en ungdomens gåva och lyx. Ett tag i varje ung mans liv har han rätt i att behandla hela världen som sin privata lekplats för det är precis vad det är men sen- tja, tiden går, lekplatserna består men männen förändras. Tänk om jag visste då var jag var på väg och skulle hamn nu. He he. Undrar om jag hade gjort om något, nej men jag hade sluppit vara så jävla rädd. Det är det jag skulle kunna råda min yngre version av mig själv. ”Var inte så rädd Jonte”, och du behöver inte oroa dig för att du är feg och lat. Det är OK! För fan, det är OK att inte vara den man vill vara, bara gör det Jonte, det skulle jag ha sagt. Fan, det ordnar sig. Det gör det alltid.

Pust (paus)

Trots att jag både är feg och lat så är jag inte rädd för att säga ”ja”. Ja, jag är rädd för att hugga i, som man säger, men jag är inte rädd för att lova blod svett och tårar för något, föreslå något! Jag svarar ja. Ingen av mina vänner brukar föreslå saker. Det bekymrar mig lite. Jag tycker det är så jävla tråkigt på något sätt. Fast samtidigt, jag gillar det. Någon dag kanske jag får CSN, sen kan vi ta en bärs. Det vore fint. Att bli full. Fint.