Den enda gången jag var till Östersund.

Det var en gång, för tjugo år sedan...

Jag tvekade kvällen innan (som vanligt)
om jag skulle göra det eller inte,
det blev bråk med föräldrarna (som vanligt)
och de sa: "Då kanske polisen kommer, Jag sa: "Eller inte."

De skjutsade mig in till tågstationen
och jag tog det makligt (med magont som jag alltid fick)
Och nu var det ingen kort resa och jag
tänkte över allt som kunde hända (med de associationer som jag alltid fick)

Resan upp var lugn, det var som att vara på rymmen
tre gånger längre tågfärd än jag någonsin varit på
säkert tio gånger längre än in till Gävle
När vi kom fram var det som en station från något gammalt barnprogram
Jag gick till de jag åkte med, pga resursbrist eller vanlig ohövlighet
satte de in fyra av oss i bakluckan på någon gammal skåpvolvo
det var då ingen Chevrolet

Sedan fick jag äntligen sova bums
i våningssäng, är det här någon svensk TV-filmsparodi
tänkte jag då, men det här var långt före alla dåliga dokusåpor
Sedan väcktes vi bryskt, jag tänkte har jag hamnat i fängelse
har jag gjort nåt, har det äntligen blivit så
att hårdrock blivit förbjuden och lagarna ligger på en annan nivå

Jag gick direkt till luckan och klagade medans alla andra verkade acceptera sitt öde
"Jaså du vill inte vara här, å jo det tror jag nog sade en som jobbade där i uniform
(Eller inte, svarade jag då)
De försökte stämpla mig som simulant som de alltid gjorde i skolan
jag med magont och huvudvärk som få, men tanten i vit rock backade
när hon sa: men visst är du bara rädd och vill egentligen göra din plikt
(Försöker föra över eran vilja på mig, Som vanligt, svarade jag då)

Jag fick till sist gå och blev tillsagd vilket tåg att åka på,
tre timmar dit
jag gick genom staden, kullerstensgatorna som i en saga
jag såg en skivbutik, gick genast dit
köpte Vinnie Vincents andra album (den då han hoppat av Kiss, faktiskt också i Sverige, i Falun; Sverige är fyllt av hårdrockhistorik;
Cliff Burton Rest In Peace)
och någon av de vanliga
favoriterna jag hade hemma i skivbacken
Jag gick ner för stadsbacken och kom ner till en secondhandbutik
med en massa kläder och prylar i, timmarna gick fort precis som när
vi var på semester så behövde man se på klockan för att inte missa
något,
då man kunde stannat mycket längre
och de långa bilfärderna bl.a. förbi en annan Storsjö än vår och Östersunds
Jag tog tåget hem, och min mönstring blev aldrig av, men det hade jag ju vetat om sedan länge; redan långt innan.

LPWJ 16/09/08
http://lordparzifal.blogspot.com/2008/09/marsipan-post-1-norrlandsepos.html