Det är över tio år sedan nu. Du gick bort. Efter att ha legat där förlamad till hälften, vridandes i plågor, steg du upp och gick bort. Jag förstod, ja du fick mig till det, den där gången några år tidigare, att det var bättre så. Du sa till mig att du aldrig ville gå levande genom något sådant igen. Till sist förstod jag. Så alla de andra som skulle ordna det för dig så att du slapp leva det där livet som din kropp slutat förmå. De förstod aldrig att det var det som var ditt liv. Det var där du hade din uppgift. Undanstoppad i en lättskött värld upphörde livet att existera.

Egentligen skriver jag till dig för att du finns i den där världen som jag undrar så mycket över. Du lever i världsalltet, vårt kollektiva omedvetna, eller som jag kanske föredrar att kalla det, i Guds kärlek. Jo, det kan ju jag också göra, var stund jag tillåter mig det, men du lever det som man bara kan när man tror och är död.

Jag har fortfarande en uppgift att uppfylla och ibland tror jag att jag vet vad det är, men så kommer tvivlet. Att leva i ett ständigt ja sägande till kärleken, det är ju en del. En underbar del. Tacksamheten alldeles som möjliggör det. Det är det jag undrar så mycket över, mormor, om jag skulle bli lyckligare, om jag kunde kasta den här ständiga kampen om att finna något jag söker och jag bara tog emot nåden med tacksamhet. Jag drömmer ju om det där på nätterna, att jag har ett hus, ett underbart hus men jag lever inte i det.

Jag vill ta emot, men det är som en rädsla för att jag ska förlora något eller lura någon, att det egentligen inte är vad jag vill ha.

Så kärleken mormor. Nästan alla säger ja till den ibland. Jag tror inte att det är någon skillnad på Guds kärlek och den kärlek vi känner för varandra. När vi säger ja till kärleken så möts vi i det där enorma världsalltets kärlek. Sen kan ju tilliten spela oss spratt och vi försöker äga istället för att älska. Att ge sig själv till kärleken, att våga det, utan säkerhetslinor. Att våga bli bränd och älska igen. Så kan den uppfylla sig själv.

Vad jag inte förstår är att man kan säga ja till Guds kärlek men nej till kärleken till varandra. Jag tror att mina största frågor finns just där. Kanske har jag fel. Hur fungerar det, mormor? Kanske är jag en av dem? Jag vill tillåta mig att älska den jag älskar. Hur kommer det sig att vi går bort oss så kapitalt där.