Den Ensamme hade inte beslutat sig för att dagens slutdestination skulle bli regnet, likväl så blev det så. Dock så ansåg han sin egen existentiella misär som något som kunde liknas vid en smärre värdelöshet. Så morgondagen skulle i alla fall inte förändras av en till tids av fortsatt fysisk instabilitet.
Den Ensamme hade aldrig blivit övergiven, han hade övergivit. Allt som han aldrig hade haft.
Den Ensamme visste inte vad han sökte. Ville inte fundera på det heller, så därför intog han dagens tredje glädjerus och hoppades innerligt på att hans liv skulle ha funnit sig en egen lösning inom några timmar.
Den Ensamme hamnade i en trappuppgång. Han visste inte riktigt hur han hamnade där. Han visste bara att han sökte. Kunde inte sluta söka. Henne, vars liv han ville ha. Leva. Hon måste leva. Hon går ju alltid ut någon gång på kvällen, välvandes i allt han inte hade. Allt han ville ha men aldrig kunde få. Han tänkte att om han ändå hade det hon hade, då skulle han vara lycklig och på något sätt komma igenom sitt liv utan en tristess som var så vanlig att den inte ens var tråkig längre.
Den Ensamme såg inte dimma som något negativt. Men i själva verket såg han en man komma gåendes förbi i trappuppgången. Mannen stannade och log, sa något som lät som ”Se på mig”. Och försvann sedan.
Men Den Ensamme ville inte se någonting. Visste inte om han kunde heller.

Den Övergivna ville inte se allt folk hon hade runtomkring sig. De brydde sig inte, inte på riktigt.
Den Övergivna ansåg att hennes hela verklighet låg i tomma ord och meningslöshet.
Den Övergivna ville ha existens. Något som var verkligt och inte en kokong runt hennes kropp. En dag som kunde komma som inte liknade idag.
Den Övergivna såg allt som skedde runtomkring henne som ett mönster som inte riktigt hände henne. Det kunde det inte göra.
Den Övergivna gick ut genom dörren, bort från allt hon hade men ändå inte hade och kom ut i sin trappuppgång. Ville bort på något sätt, bort dit ingenting spelade någon roll utom henne själv. Spelar ingen roll vart.
Den Övergivna ville springa ut i ljuset eller helt enkelt dö. Spelar ingen roll vilket.
Den Övergivna mötte en man i trappan ner som stannade henne och sa; ”Se på mig”. Hon såg inte på honom. Hon fortsatte ner för trappan. Såg den stackars uteliggaren på det nedersta trappsteget och tänkte att det nog inte var så synd om honom i alla fall. Han var väl i alla fall fri. Helt fri. Kunde göra vad han ville. Ville hon vara han? Ja. Absolut. Allt var bättre än ändlösa kokonger. Likväl gick hon förbi honom. Ut i regnet.
Den Övergivna gick tills hennes fötter kändes som balsam. Tvekade. Tog ut allt hon hade från bankomaten och sprang. Andades regnet.

Den Ensamme såg henne gå förbi. Lämna honom tills han kom till någon form av ände av sig själv och allt skulle ta slut. Där han inte kunde se på nåt eller någon. Där allt var en dimma.
Den Ensamme fann sig inte vara ensam. Hon stod rätt som det var framför honom.
”Får jag följa med?” Frågade hon lättsamt med ett tungt sinne.
”Vart?” Frågade Den Ensamme dröjande.
”Dit du går” Svarade hon.
Den Ensamme reste sig upp och såg på henne. Hon höll fram sin hand och gav honom en smärre förmögenhet.
”Är du säker?” Frågade han, men hon var redan halvvägs ut i regnet.

Den Ensamme följde efter på stapplande ben.
Den Ensamme och Den Övergivna såg mannen från trappuppgången komma emot dem. En tredje gång sade han; ”Se på mig”.
Den Ensamme och Den Övergivna följde efter, välkomnandes av regnet.